Hitta hem
En musikalisk berättelse om tro, hopp och kärlek
resumé:
Den 43-årige äventyraren och globetrottern Rolf Gustavsson, som de senaste tio åren bott i Australien, har återvänt till Götenebygden och fädernesgården, som sedan flera år tillbaka drivs av Rolfs yngre bror Kent. Mötet med brodern Kent blir inte som Rolf tänkt sig. Utblottad och fortfarande bedrövad, över att ha mist sitt livs kärlek och deras ofödda barn i en skidolycka på Nya Zeeland för tio år sedan, avfärdas Rolf av brodern Kent som fortfarande är bitter över att Rolf tog ut sitt gårdsarv i förskott. Slarvern Rolf har inte hört av sig på tio år och även missat sin mors begravning under sin bortavaro. Kent vill inte ha något att göra med sin bror Rolf men granngubben Elias, en man i sina bästa år – 88 år gammal, tar sig an Rolf och övertalar honom att bo i gästrummet. Hoppet vänder åter för Rolf när han blir förlåten av sin gamle far och han närmar sig också sin bror tack vare Kents fru Lisa och deras barn Mattias och Elinor som vill lära känna sin morbror. Rolf bestämmer sig för att stanna kvar i Götene och när han söker jobb på arbetsförmedlingen blir han förälskad i arbetsförmedlaren Johanna Karlsson som inspirerar honom att bli bagare och dra igång en bullfestival. Under sommaren har Rolf lyckats få ett sommarjobb på Dafgårds. Vi kommer in i berättelsen veckan efter att Rolf slutat sitt jobb på Dafgårds. Rolf sitter i Elias kök och äter frukost och ser fram emot att återigen åka in till arbetsförmedlingen i Götene och träffa den ljuvliga arbetsförmedlaren Johanna Karlsson som han blev blixtförälskad i första gången de träffades…
”Det var den bästa av tider, det var den värsta av tider. Det var visdomens period, det var dårskapens period. Det var trons epok, det var tvivlens period.”
Rolf sätter ner sin halvt urdruckna kaffekopp på köksbordet. Skjuter bak sin stol, reser sig upp med viss tvekan, innan han går in i vardagsrummet där Elias står och läser högt ur en bok han tagit från sin proppfulla bokhylla.
”Vad är det du läser, Elias?”
Elias tittar upp på Rolf och ler stort.
”Känner du inte igen början på en av världens mest sålda romaner genom alla tider?”
”Nej”, svarar Rolf.
”Då läser jag lite till: Det var trons epok, det var tvivlens period. Det var ljusets tid, det var mörkrets tid. Det var hoppets vår, det var förtvivlans vinter. Vi hade allt att vänta, vi hade inget att vänta.”
”Det är vackert formulerat men jag känner inte igen det, tyvärr”, säger Rolf.
”Charles Dickens, Rolf. Du måste kunna din Charles Dickens. Där har du mycket att hämta. Speciellt från den här boken – ”A Tale of Two Cities” eller ”Två städer” som den heter på svenska.
”Vad handlar den om då?”, frågar Rolf.
Vad tror du, Rolf? Den handlar om kärlek såklart. Alla romaner handlar om kärlek. Men den här boken handlar om både olycklig och lycklig kärlek. En kärlek man måste kämpa för förstår du. Stora författare begriper att beskriva den sanna kärleken som både ljuv och bitter..”
Elias slår igen boken. Går fram till Rolf. Lägger sin hand på Rolfs Axel och ler lite pillimariskt.
”Eller hur, Rolf? Visst är det så? Den sanna kärleken är alltid värd att kämpa för.”
Rolf nickar och minns tillbaka på hur han plockade smörbollar i stora fång från fälten utanför Götene för några veckor sedan. Han minns hur ljuvligt det var. Och hur glad han hoppades Johanna skulle bli att få ett fång smörbollar. Men Johanna var inte hemma för att ta emot blommorna. Hon har inte varit hemma i Götene på hela sommaren. Faktum är att han inte sett henne sedan den dagen de sågs på Arbetsförmedlingen i våras. Men idag. Idag skulle han äntligen få träffa henne igen. På Arbetsförmedlingen i Götene.
”Nämen hej, Rolf. Kul att se dig. Det var länge sen. Hur har du haft det?”
Arbetsförmedlaren Johanna kramar om Rolf när han kommer in på Arbetsförmedlingen. Rolf hinner inte svara innan Johanna ber Rolf följa med henne in på sitt tjänsterum längre bort i korridoren. Hon sätter sig vid sitt skrivbord framför datorskärmen och Rolf sätter sig ner på stolen framför skrivbordet.
”Jo tack, bara bra. Jag har faktiskt jobbat på Dafgårds som packare hela sommaren så nu har jag råd att köpa loss bilen jag lånat av en kompis”, svarar Rolf.
”Vad kul. Är det en Golf, Rolf?”
”Nehedu, det är en gammal Ford Focus.”
Rolf skrattar glatt åt Johannas skämt.
”Hur har det gått med bullfestivalen och dina planer på att starta ett bageri? Det var väl det vi pratade om sist på telefon, innan jag gick på semester?”
”Bra.. Eller sisådär… Du verkar ha haft en lång semester?”, säger Rolf.
”Ja, jag tog lite tjänstledigt också för att vila upp mig lite extra inför hösten.”
”Har du varit bortrest?” Frågar Rolf nyfiket.
”Ja, jag var på Koster med barnen hos mina barns farmor och sedan var jag på Kreta några veckor tillsammans med min pojkvän.”
”Pojkvän?”
”Ja, vi träffades på Koster. Det gick jättesnabbt. Som en blixt från klar himmel. Du vet hur det kan vara ibland. Plötsligt blir man bara kär!”
”Jovisst, så kan det ju bli ibland”, svarar Rolf med låg röst.
Johanna knappar på sitt tangentbord och märker inte att Rolf sitter som förstenad och stirrar blint på den inramade affischen som sitter på väggen bakom Johanna.
”Då ska vi se Rolf”, säger Johanna som strålar av kärlekslycka.
Rolf reagerar inte. Han tittar drömmande på affischen som föreställer en blommande svensk sommaräng. En blommande äng – full av gula smörbollar som skulle göra Johanna så glad och Rolf ännu mer förälskad, tänkte han.
Men nu sitter han där och känner bara vemod och sorg. I hans huvud trummar orden Elias läste för honom tidigare i morse: ”Vi hade allt att vänta, vi hade inget att vänta. Vi hade allt att vänta, vi hade inget att vänta..”
LÅT:
It must have been love – Roxette - Julia
Himlen är oskyldigt blå – Ted Gärdestad – Jonna
”Berätta vad du haft för dig i sommar, Rolf. Jag är idel öra.”
Rolf rycker till.
”Förlåt, jag satt och tänkte på annat..”
”Ja, jag märker det.. Hur har det gått med dina bullfestivalplaner?
Rolf tar sig samman och berättar för Johanna att han inte orkat dra igång någon Bullfestival. Det var annat som tog tid under våren. Dels har han varit upptagen med att hjälpa sin bror hemma på gården och dels fick han sommarjobb på Dafgårds och sedan har han hälsat på sin pappa på äldreboendet i Götene varje dag.
”Vad kul att du fick sommarjobb ändå. Det är en bra början. Men hur mår din pappa?” Frågar Johanna.
”Han är lite svag efter att han fick blodpropp i benet i våras och sen en lunginflammation tätt inpå det. Fast nu verkar det som om han är på bättringsvägen..”
”Oj vad jobbigt. Stackars honom. Ja, då förstår jag att bagarplanerna inte varit högst upp på din prioriteringslista i sommar..”
”Nej precis. Och förresten kanske det bara är en fånig dröm. Vem vill anställa en 43-åring utan bagarutbildning. Jag får vara glad för det jobb jag får. Om det nu finns något jobb för mig, vill säga.”
”Det är klart det kommer ordnar sig med jobb. Du har ju erfarenhet av allt möjligt. Men jag trodde du ville starta eget?”
”Jovisst, jag kanske sa det på telefon sist men ärligt talat vet jag inte om jag orkar det. Dessutom har jag inget kapital. Så ett bageri är nog inte så mycket att hoppas på..”
”Säg inte det, Rolf. Säg inte det. Det kan dyka upp möjligheter. Det gör det alltid.”
Johanna reser sig plötsligt upp.
”Kom nu Rolf Golf. Nu går vi.”
”Vart då?”
”Det får du se”, säger Johanna och smäller av ett blixtrande leende. Rolf kan inte låta bli att charmas trots att han känner sig olyckligt kär.
Johanna tar med sig Rolf ut till parkeringen.
”Jag tänkte vi skulle ta en liten biltur, du och jag Rolf”, säger Johanna.
De sätter sig i Johannas bil och Johanna svänger ut på landsvägen som bär mot Kinnekulle.
”Då var vi framme, Rolf.”
”Stationshuset i Hällekis? Vad gör vi här?”
”Vi ska fika, Rolf. Och samtidigt passa på att träffa Ylva och Susanne som driver Café Naturligtvis som ligger här. Här ska du få se ett surdegsbageri där allt som bakas är ekologiskt, närproducerat och rättvisemärkt. Cafét är öppet året runt. Vad sägs om det?”
”Det är ju fantastiskt. Det är ju exakt min idé”, utbrister Rolf.
”Ja, man kan inte vara först med allt, speciellt inte om man varit borta från bygden i tio år.”
Johanna presenterar Rolf för Ylva och Susanne som är väl förberedda på det till synes spontana besöket. Johanna har nämligen ordnat en praktikplats som bagare åt Rolf i det lilla hantverksbageriet och naturligtvis blir Rolf överlycklig för erbjudandet. På vägen tillbaka till Götene tar Rolf mod till sig och frågar Johanna om hon inte har lust att komma förbi om ett par veckor för att smaka på Rolfs bakverk.
”Självklart Rolf, jag kommer gärna, svarar Johanna.
”Det ingår ju i mitt jobb att följa upp hur det går för mina arbetssökande när de är på praktik.”
När Rolf kommer tillbaka till Elias hus luktar det nybakat. På köksbordet står en varm rabarberpaj och kaffet är redan upphällt. I två koppar. Elias sitter bakåtlutad på sin slitna köksstol och nickar förnöjsamt när Rolf kliver in i köket.
”Nå Rolf, vad var det jag sa. ”Vi har allt att vänta. Vi har inget att vänta.”
”Men hur visste du att jag fått jobb. Eller jobb och jobb. Praktik.”
”Det visste jag inte. Det hade jag ingen aning om. Gratulerar!”
”Vaddå för praktik?”
”Som bagare i det lilla hantverksbageriet vid det Gamla stationshuset i Hällekis”
”Må dä. Det faktum att det finns en perrong betyder att det förr eller senare kommer ett tåg. Glöm aldrig det”, skrockar Elias.
”Nej, det ska jag inte glömma, säger Rolf och skrattar.
Elias skjuter fram rabarberpajsfatet mot Rolf som precis har satt sig ner för att dricka sitt upphällda kaffe.
”Du ska få receptet sen, Rolf. Men först ska vi tala om något viktigare.”
”Som vaddå?”
”Vad sägs om vädret? Det har vi inte avhandlat på länge. Nej, jag skojar bara. Kärlek, Rolf! Vad kan vara viktigare än kärlek. Hur går det med kärleken?”
”Jag har ingen kärlek i mitt liv”, säger Rolf med allvar i rösten.
”Säger du det, Rolf? Säger du det? Då kanske du inte heller har tåsvett. Eller kli i skägget eller solbränna i nacken efter att du plockat smörblommor i flera timmar på fälten i stekande sol? Kärlek ska du veta Rolf. Det är ingen bok man lägger ifrån sig när man tröttnat på att läsa. Eller en påse gott man köper bara för att man är godissugen.”
Elias reser sig upp och lutar sig fram mot Rolf och säger med låg och allvarsam stämma:
”Kärleken kommer kärleken går. Precis som tåget. Så länge det finns perronger finns det kärlek. Och perronger, ska du veta, de finns alltid kvar även när rälsen är borta.”
Rolf kommer inte tomhänt till sin första praktikdag som bagare på det lilla hantverksbageriet. Inte nog med att han fått Elias hemliga recept på den fantastiskt goda rabarberpajen som Rolf och hans bror Kent fått avnjuta sedan barnsben. Elias gav även Rolf en hel skolåda full med bull- och kakrecept som hans farmors mor bakade på den tiden alla Sveriges grevar och baroner frekventerade Kinnekulle. Efter bara några veckor hade ryktet spridit sig i Götenebygden om de makalösa bakverken och oemotståndliga rabarberpajen som serverades i Hällekis. Folket vallfärdade dit och inte minst Johanna, Rolfs arbetsförmedlare. Hon hälsade på oftare än vad jobbet krävde och Rolf och Johanna kom att bli nära vänner. Kent var glad för sin brors skull och brödernas pappa på äldreboendet hade repat sig så mycket att han också kom att besöka Caféet då och då. Ylva och Susanne hade till och med anammat idén om en bullfestival till nästa vår. Det gick till och med så långt att Rolf blev erbjuden att jobba kvar i bageriet och samtidigt bli delägare. Rolf kände sig, för första gången på över tio, fri från sorg och skuld..
LÅT:
Release me - Oh laura – Ida/Kristin
”Äntligen känner jag att jag lever igen Elias”, skriker Rolf när han kommer in i farstun efter sin sista praktikdag som bagare.
Elias kommer ner från övervåningen med tunga steg.
”Jaha, det var för väl att det du känner så. Önskar jag kunde säga detsamma.”
”Men hur är det fatt Elias, mår du inte bra?”
”Oroa dig inte för mig du, Rolf. Det viktigaste just nu är att du mår prima. Berätta, vad är det som har hänt?”
”Jag har precis blivit erbjuden att bli delägare i ett bageri. Vi ska expandera med butiksförsäljning och Dafgårds är intresserade av ett samarbete också.”
”Jaha ja, och vad är haken?”
”Hake, det finns ingen hake. Livet leker!”
Elias tittar på Rolf och nickar. Länge.
”Rolf, du vet att du kan berätta allt för mig utan att jag dömer dig. Visst är det något mer du vill säga?”
”Jo, jag behöver gå in med lite pengar men det är inga problem. Kent har lovat att han kan vara borgenär för ett lån.”
”Jaså, har du frågat honom?”
”Nej, inte ordagrant direkt. Men det är klart att han inte har något emot att hjälpa mig med det. Vi är ju bröder.”
”Ja, men så var även Abel och Kane..”
”Vad har bibeln med det här att göra?”
”Du kan inte ta för givet att din bror har samma vilja som du, Rolf. Du måste fråga honom och respektera hans svar. För likaväl som du har även din bror Kent en fri vilja som bara han kan ta ansvar för.”
”Vet du vad Elias. Ibland blir jag så trött på ditt predikande. Det är ju det här jag vill göra och det är klart att min bror hjälper mig. Det är ingen stor uppoffring för honom. Han ska ju bara gå i borgen för ett litet lån.” ”
”Men vad gör du om han nekar?”
”Det säger jag bara. Om han nekar mig den här chansen så..”
”Så vaddå, Rolf?”
”Ja, då är han inte längre min bror.”
”Det är hårda ord, Rolf.”
”Okej du har rätt, jag går och frågar honom på en gång.”
”Vänta lite Rolf. Innan du går till din bror är det en sak jag vill berätta.”
Elias går fram till Rolf. Lägger sina händer på hans axlar och tittar Rolf djupt i ögonen och tar ett djupt andetag.
”Rolf, jag kommer inte vara här imorgon när du vaknar.”
”Va? Ska du resa bort?”
”Ja, jag måste upp i gryningen för att ge mig iväg på en lång resa som jag planerat sedan du flyttade in. Jag har inte lång tid kvar på jorden så det är dags för mig att uppleva något annat än att bara hasa omkring i det här gamla huset, dricka kaffe och läsa böcker..”
”Men måste du resa just imorgon, Elias? Kan du åtminstone inte vänta tills efter bullfestivalen?”
”Nej tyvärr, Rolf. Jag har bokat resan sedan länge och snål som jag är så går det inte att boka om biljetterna.”
”Men vart ska du resa?”
”Lite varstans. Du kommer få besked tids nog.”
”Jaha. Ja, du gör självklart som du vill, Elias. Men är det okej om jag bor kvar här ändå, ett tag?”
”Självklart, Rolf. Mitt hus är ditt hus.”
”Tack Elias, du har varit enormt generös mot mig. Jag vet inte vad jag skulle tagit mig till utan dig. Jag kommer sakna dig, Elias.”
”Du kommer fattas mig också, Rolf.”
Rolf går fram till Elias och kramar om honom. Länge.
”Såja Rolf. Nu räcker de. Det är ingen dansbana det här”
”Förlåt, Elias. Förlåt att jag gråter. Jag kan inte rå för det.”
”Jag förstår. Gråt på du, Rolf. Det är en fantastisk gåva att få känna sig levande.”
”Tack. Du har lärt mig mycket, Elias. Säg mig, hur kan du veta så mycket om livet trots att..”
Elias avbryter Rolf.
”..trots att jag bara bott här hela mitt liv, eller?”
”Nej, inte direkt eller jo..”
”Lyssna på mig, Rolf. Man behöver inte resa för att uppleva. Och man behöver inte förhäva sig för att känna sig viktig. Jag gör inte mer än någon annan. Men det jag gör och det jag alltid har gjort i hela mitt liv är att vara mottaglig och öppen för livets små skeenden. Det lilla är alltid mycket större än vad man tror. Och det stora finns i det lilla. Ljuset ter sig alltid skarpare i den smalaste väggspringan. Och kärleken är alltid som störst i de kortaste ögonblicken. Lyssna till lärkans drill så förstår du vad jag menar. Hur underbart kan inte livet vara från ögonblick till ögonblick och från ton till ton, bara du stannar upp, tar in världen och lyssnar..”
”Det var sista gången jag hjälpte Kent. Nu får han ta hand om sina kossor själv. Du hade rätt att vara skeptisk Elias. Kent vägrar ställa upp som borgenär. Här har man gått och jobbat gratis i flera månader åt sin bror och vad är tacken. Otack är världens lön, säger jag bara. Jag har bestämt mig. Nu struntar jag i Götene och bakandet.”
”Vad sa Kent?”
”Han säger att han inte litar på mig och att jag får fråga någon annan. Kan du skriva på ett borgenslån åt mig Elias?”
”Du kan inte klandra din bror för att han inte litar på dig. Det tar lång tid att återfå ett förtroende men jag lovar dig en sak, Rolf. Det kommer att ordna sig med skridskor bara det blir is på sjön. Och vad det gäller att du ska lämna Götene så tycker jag du ska sova på saken först. Vi ses innan jag far iväg imorgon. Vi kan prata om det då men nu måste jag lägga mig för att orka gå upp i gryningen. God natt Rolf, och du.. Pengar. Det är en världslig sak som den gode Karlsson på taket brukar säga.”
”Ja, det kanske inte är hela världen att inte bli delägare. Det får ordna sig ändå, helt enkelt. God natt Elias. Jag går också och lägger mig men lova att du väcker mig innan du åker, är du snäll.”
Det ska jag göra, Rolf. Det lovar jag.”
Elias går upp till sitt rum på övervåningen. Rolf går för att borsta tänderna. När han kommer ut från badrummet ser han plötsligt ett starkt ljussken från övervåningen. Han springer upp för trapporna och ser då hur skarpa vita ljusstrålar skjuter ut från dörrspringan till Elias rum. Rolf smyger fram till Elias sovrumsdörr för att se vad det är för slags superläslampa Elias använder sig av men så fort han rör vid dörrhandtaget blir det becksvart igen. Rolf öppnar dörren till Elias rum för att kolla om Elias sover. Det gör han. Elias snarkar så det låter som ett helt sågverk.
”Vakna Rolf. Du måste klä på dig genast.”
Rolf vaknar med ett ryck.
”Vad är det, Elias? Brinner det?”
”Det är din far, Rolf.”
”Va? Har det hänt nåt?”
”Han är på väg till intensiven. Han har inte mycket krafter kvar. Du måste skynda dig om du ska hinna ta farväl.”
”Jag måste säga till Kent.”
”Kent vet om det och är redan på väg. Du har ingen tid att förlora. Seså skynda dig nu, Rolf”
Rolf kastar på sig kläderna och springer ner för trapporna, ut till bilen och rivstartar fortare än någonsin tidigare. När han kommer fram till akutmottagningen och frågar efter sin far har de precis tagit in honom på intensiven. Rolf blir ombedd att sitta ner i väntrummet och vänta på besked.
Rolfs bror Kent rusar in i väntrummet.
”Vad bra att du är här, Rolf. Jag såg att din bil var borta så jag tänkte att du redan var här. Jag fick inte tag på dig på mobilen”, säger Kent.
”Ja, jag körde så fort jag kunde. Han blev nyss intagen på intensiven så jag vet inte än hur det är med honom än. Men det verkar allvarligt.”
De båda bröderna pratar inte mer med varandra under deras väntan, som pågår några timmar. Då och då utbyter de blickar med men ingen tar till orda.
”Rolf Gustavsson!”
En sjuksyster kommer in i väntrummet.
”Hej, det är jag som är Rolf och det här är min bror Kent.”
”Hur är det med honom? Kan vi komma in och hälsa på? Frågar Kent.
”Ja, det går bra men bara en kort stund. Han är mycket svag efter att ha drabbats av en hjärtattack så ta det bara lugnt och stilla”, svarar sjuksystern som visar vägen till sjuksalen där de båda brödernas pappa ligger.
”Hur är det pappa?”
Rolf lägger sin hand på sin fars högra hand. Kent tvekar lite i bakgrunden men går sedan fram till sin pappa och kramar om pappans vänsterhand.
”Inte så bra, pojkar. Men jag är glad att ni båda är här. Hur mår ni då? Är ni sams?”
Kent tittar på Rolf som tittar tillbaka på Kent. Kent nickar. Rolf ler.
”Ja pappa, det är klart vi är sams”, säger Kent.
”Tack ska ni ha. Nu spelar det ingen roll hur det går för mig. Ni har gjort mig lycklig. Ta hand om varandra i fortsättningen. Lova det. Det är allt jag begär.”
”Vi lovar pappa”, svarar bröderna unisont.
Sedan pratar de alla tre om gamla minnen. De minns när de satt uppe mitt i natten för att se Ravelli ta straffen mot Rumänien i fotbolls-VM 1994 och de minns när deras pappa hjälpte bröderna ta hand om en lärka som brutit vingen och som aldrig lämnade logen, trots att den blev frisk och kunde flyga igen.
En sjuksyster kommer in och ber bröderna låta sin pappa vila.
De försonade bröderna kramar om sin far innan de går.
Kent lämnar rummet först. Rolf dröjer kvar en stund i dörröppningen.
”Krya på dig pappa”, säger Rolf.
”Ja, det ska jag göra. Och du, Rolf. Jag vill att du ska veta att det här var den bästa dagen i mitt liv, bortsett från hjärtinfarkten förstås. Jag ser fram emot att vi kan ha det såhär fint tillsammans igen. Gå nu innan jag börjar gråta igen..”
Rolf vinkar adjö till sin far.
När bröderna träffas på bilparkeringen i den klara friska kvällskylan som bara fina oktoberkvällar på Västgötaslätten kan erbjuda, känner de båda bröderna hur de fylls av tacksamhet och glädje över livet och att få vara en hel familj igen. En familj som läkt och hittat hem. Precis som lärkan gjorde när den bosatte sig på logen.
Rolfs och Kents pappa överlevde inte natten. Men han dog med ett leende på läpparna..
Det knackar på dörren till Elias hus. Rolf går ner för att öppna men det är ingen där. På golvet ligger ett kuvert och i kuvertet ligger ett borgenslån med påskrift av Rolfs bror Kent.
Rolf lägger lånehandlingarna på köksbordet. Sätter på sig jackan och tar sin resväska och går ut mot sin vita Ford Focus.
Han tittar bort mot ladugården och ser Kents ryggtavla. Brorsbarnen sparkar boll på ladugårdsplanen. De tittar upp och vinkar. Rolf vinkar tillbaka.
Rolf sätter sig i bilen och vrider om startnyckeln.
”Och vart tror du att du ska ta vägen då?” Säger Johanna som rycker upp dörren på passagerarsidan.
”Vart kom du ifrån?”
”Från din bror. Han påstår att du lämnar oss. Är det sant?” Frågar Johanna och spänner ögonen i Rolf.
”Ja, jag behöver lite tid för mig själv”, svar Rolf efter viss tvekan.
”Jaså, men jag behöver tid med dig. Räknas inte det?”
”Vad menar du? Du har väl en pojkvän. Gå till honom.”
”Vi är inte tillsammans längre..”
”Nehe, synd för dig.”
”Rolf, jag har starka känslor för dig och jag trodde du kände något för mig också men jag kanske har misstagit mig.”
”Ja, Johanna du har nog misstagit dig..”
”I så fall ber jag om ursäkt. Det var inte meningen att störa dig i sorgen, Rolf. Men jag kände att jag var tvungen att säga vad jag känner.”
”Det är okej, Johanna. En vis man sa till mig en gång: Ögonblick av lycka finns i det lilla och kärlek kan vara som starkast i de korta ögonblicken. Jag är ledsen, Johanna men det här är inget sådant ögonblick. Jag måste åka nu. Ta hand om dig.
”Men vänta. Du kommer väl tillbaka till din pappas begravning?”
”Jag vet inte. Vi får se..”
”Gruset sprutar under däcken på Rolfs vita Ford Focus av 1991 års modell.
Johanna följer bilen med blicken ändå bort till horisonten av den storslagna Västgötaslätten.
”Vi är samlade idag för att ta farväl av en älskad far och vän…”, säger prästen och fortsätter begravningsceremoni av Rolfs och Kents pappa.
”Jag visste att han inte skulle dyka upp”, viskar Kent till Johanna som sitter raden bakom honom i Holmestads kyrka.
”Det värsta är inte att han inte är här. Det värsta är att han sviker pappas sista önskan.
”Vad är det för önskan?” viskar Johanna tillbaka.
Han ville att Rolf skulle läsa Thomas Tranströmers dikt ”Romanska bågar”.
”Han kanske kommer trots allt?” Försöker Johanna.
Det tror jag inte. Han är förlorad. För alltid.
Plötsligt öppnas dörrarna längst bak i kyrkan. Det är Rolf. Han står med en ros i handen.
Inne i den väldiga romanska kyrkan trängdes turisterna
i halvmörkret.
Valv gapande bakom valv och ingen överblick.
Några ljuslågor fladdrade.
En ängel utan ansikte omfamnade mig
och viskade genom hela kroppen:
”Skäms inte för att du är människa, var stolt!
Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.
Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.”
Jag var blind av tårar
och föstes ut på den solsjudande piazzan
tillsammans med Mr och Mrs Jones, Herr Tanaka och
Signora Sabatini
och inne i dem alla öppnade sig valv bakom valv oändligt.
När orkestern börjar spela lägger Thomas sin ros på lämpligt ställe vid orkestern. Efter det går Thomas och sätter sig.
Rolf sätter sig i bredvid sin bror.
Då lutar sig Kent fram mot Rolf och viskar i hans öra: ”Vad var det som fick dig att komma?
”Stöd.”
”Vaddå stöd? Stöd från vem?” frågar Kent irriterat.
”Från Elias.”
”Elias på gården?”
”Ja.”
”Är du inte klok?”
”Jo, Kent. För en gångs skull känner jag mig väldigt klok. Om du inte tror mig så vänd dig om. Ser du inte att Elias står där borta med en ros i handen?”
Rolf tittar på Elias och ler. Elias ler tillbaka och vinkar. Johanna lägger sin hand på Rolfs axel. Rolf tar tag om hennes hand och vänder sig om mot Johanna som gråter. När Rolf vänder sig mot Elias igen har han gått iväg.
Kent puttar till Rolf.
”Men hör du inte vad jag säger Rolf. Det är omöjligt! Elias har varit död i över tio år.”
Angels Robbie Williams – Janne
Rolf tror inte på att Kent talar sanning om Elias och Kent tror att Rolf har blivit tokig, så Kent och Rolf åker hem till gården direkt efter begravningen. Kent går raka vägen till kassaskåpet för att visa Rolf bouppteckningen över Elias dödsbo som Kent köpte för 10 år sedan. När Kent öppnar det stora bruna kuvertet med köpehandlingarna faller det ut, till Kents stora förvåning, en handskriven lapp där det står:
Jag ber ofta
om den förlorade sonens
broders omvändelse.
I mitt öra ringer ständigt
Den verkligt viktiga frågan:
Den ene vaknade
Ur ett liv i synd,
När skall den andre
Vakna från sin dygd?
PS. Välkomna hem. Kaffet är serverat och rabarberpajen står på bordet. DS
Elias
SLUT
skip to main |
skip to sidebar
