Hitta hem
En musikalisk berättelse om tro, hopp och kärlek
Del 2: Hopp
Håkan slår upp boken och berättelsen kan ta sin början.
”Purrut, purrut! Alle man till bäddning, tvättning, tvagning! Purrut, purrut! Alle man till bäddning, tvättning, tvagning!”
Elias, granngubben ni vet, står i dörröppningen till gästrummet där Rolf fortfarande ligger och drar sig i sängen fast klockan redan hunnit bli sju.
”Purrut, purrut?” Säger Rolf frågande.
”Ja, så säger man i flottan när man blir väckt. I alla fall när jag var inkallad”, svarar Elias och ler pilimariskt mot den yrvakne Rolf.
”Jag visste inte att du legat i flottan, Elias. Det har du aldrig berättat.”
”Du har ju aldrig frågat”, svarar Elias.
”Nej det kanske jag inte har”, säger Rolf.
”Äsch det var inte så märkvärdigt. För att göra en lång historia kort. Jag var signalmatros på jagaren HMS Romulus under kriget. Andra världskriget alltså.
Rolf skrattar.
”Jovisst, vi utgick från Göteborg och patrullerade hela västkusten efter minor och fiendefartyg.
”Det låter spännande”, säger Rolf.
Elias blick mörknar för ett ögonblick.
”Krig, ska du veta Rolf, är aldrig spännande. Det är bara väntan och elände.”
Men så lyser han snabbt upp igen.
”Jag kommer ihåg en gång när jag stod utkik och tyckte det var så vackert att jag började vissla. Då kommer kapten Ström fram till mig och säger: ”Det vet väl signalmatrosen att det bara är idioter och finnar som visslar på sjön. Är signalmatros finne månne?” Nej, svarade jag. ”Vad bra, då var det klarlagt”, säger kapten Ström då.”
Båda skrattar gott åt historien.
”Nej, nu ska jag ut och gå min dagliga promenad, utbrister plötsligt Elias. Vad ska du själv ta för dig idag?”
”Jag ska hälsa på pappa tänkte jag. Det var tio år sedan sist…”
”Då passar det väl utmärkt att träffa honom idag. Han kommer bli glad ska du se”, säger Elias uppmuntrande.
Rolf sätter sig upp på sängkanten. Stryker sig i håret och suckar djupt.
Elias klappar händerna tre gånger.
”Kaffe och smörgås står på bordet. Friska tag Rolf. En ny dag väntar med nya möjligheter.”
Elias vänder sig om och går ner för trappan. Rolf hör ytterdörren smälla igen.
Rolf tittar ut genom det lilla fönstret i Elias gästrum och ser solens strålar bryta fram genom molnen och måla trasmattans färger ljusa.
Han suckar djupt än en gång.
”Vi får se Elias, vi får se…”
Rolf står vid köksbänken och diskar ur sin kaffekopp efter frukosten. Det knackar på dörren.
”Kom in”, ropar Rolf.
Dörren öppnas. Det är Lisa, brodern Kents fru som tagit med sig barnen Elinor och Mattias.
Lisa dröjer sig kvar i dörröppningen.
”Hej, vi kanske kommer och stör?” säger Lisa.
”Nej då. Inte alls. Kom in bara”, säger Rolf.
”Det är jag som är Lisa. Kents fru. Och det här är Mattias och Elinor. De envisades med att de ville träffa dig. Hoppas det är okej?”
”Mamma säger att du är våran farbror. Är du det? Frågar Mattias som är fem år gammal.
”Jo, det stämmer”, säger Rolf och lyfter upp lille Mattias i sin famn.
”Du är den enda farbror vi har. Varför har du aldrig hälsat på oss? Tycker du inte om oss?” Frågar Rolfs sjuåriga brorsbarn Elinor.
”Det är klart jag tycker om er”, svarar Rolf.
Efter att Rolf förklarat för barnen att han bott i Australien och även visat på jordgloben i Elias vardagsrum var landet ligger, springer barnen ut för att leka igen. Lisa, som aldrig träffat Rolf ber om ursäkt för att Kent inte bjöd in honom på middag kvällen innan. Hon förklarar att Kent är mycket besviken på Rolf och att han vägrar ha något med Rolf att göra.
”Jag känner ju inte dig Rolf. Jag vet bara att du inte hört av dig på tio år och att du aldrig kom på din mammas begravning. Du har säkert en förklaring men istället för att prata med mig om det tycker jag det är bättre att du skriver ner dina tankar i ett brev, som du kan lämna till Kent.”
”Är det inte bättre att jag går över och pratar med honom istället?”
”Nej, Rolf. Han är inte öppen för det. Han behöver tid. Jag hoppas du kan stanna här ett tag.
För din och din brors skull. Och för dina brorsbarns skull. De vill så gärna lära känna dig.”
”Jag kan inte lova att jag stannar. Men jag lovar att jag ska skriva ett brev.”
”Tack Rolf. Det är allt jag begär av dig.”
På vägen ut till sin lånade kornblå Ford Focus, 91-års modell ser Rolf att Kent kommer ut på trappen.
”Kent!” Ropar Rolf.
”Vad vill du?” Ropar Kent tillbaka.
”Jag har en sak jag vill ge dig”.
”Vaddå för nåt?”
”Ett brev!”
”Lägg det på brevlådan. Jag har inte tid. Vissa av oss måste jobba för uppehället”, ropar Kent tillbaka och går med resoluta steg mot ladugården.
Rolf lägger brevet han skrivit till sin bror i brevlådan. Sätter sig i bilen och gasar snabbt iväg så gruset sprutar på brevlådeställningen.
I vredesmod styr Rolf sin lånade Ford Focus till äldreboendet Ceciliagården i Götene.
”Hej, jag är här för att hälsa på min far”, säger Rolf.
”Vad heter han då”, frågar damen som jobbar på äldreboendet Ceciliagården där
Rolfs pappa bor.
”Bengt Gustafsson”.
Rolf visas till sin fars rum. Dörren är stängd.
”Här bor din pappa Bengt. Han ser förmodligen på TV, så det är nog bara att kliva in.”
Rolf lämnas ensam utanför den stängda dörren. Han tar ett djupt andetag. Tar sedan tag i handtaget men tvekar några sekunder. Så knackar han på och öppnar dörren.
”Hej pappa det är jag, Rolf”
Rolfs pappa ligger och tittar på en svensk gammal svartvit film på TV – Flottans glada gossar med Åke Söderblom i huvudrollen. Sveriges Television brukar visa sådana filmer på vardagseftermiddagar. Kanske för att glädja uttråkade pensionärer innan kvällsmaten. Vad vet jag? Ur TV-högtalaren dundrar det musikaliska numret ”Flaggan i topp- ankaret opp!”
Rolfs pappa rycker till, som om han sett ett spöke.
”Men gud i himmelen. Är det du Rolf?”
”Utomlands ska det va Rumbadans”, dånar ur TV-apparaten.
”Är det okej om jag stänger av TV:n, pappa? Jag hör inte vad du säger, skriker Rolf.
”Jajaja, jag har sett den där filmen åtta gånger redan.”
Rolf går försiktigt fram till sin pappa och sätter sig på sängkanten. Pappa Bengt ligger halvsittandes i sängen.
”Är du inte arg på mig, pappa?” Frågar Rolf.
”Arg?”
”Ja, för att jag inte hört av mig på tio år och för att jag inte kom hem till mammas begravning”
”Min käre son. Det här är den lyckligaste dagen i mitt liv. Jag trodde aldrig att jag skulle få se dig igen.”
”Jag hoppas du kan förlåta mig, pappa”
”Jag ska erkänna att jag svurit över dig många gånger men du är min son och det kommer du alltid att vara. Självklart förlåter jag dig.”
Rolf lutar sig fram och kramar om sin pappa. Rolfs pappa håller krampaktigt tag om sin son. (kort paus) Han gråter.
”Jag trodde du var död. Nu hoppas jag att du kan stanna hemma ett tag, Rolf”, säger pappa Bengt.
Rolf släpper sitt famntag. Sätter sig tillrätta och tittar sin pappa djupt i ögonen för första gången i sitt liv.
”Det hoppas jag också, pappa. Det hoppas jag också”, säger Rolf.
)
Rolf berättar hela sin historia för sin pappa. Ja, ni minns säkert att Rolf var på väg hem till Götene från Nya Zeeland för tio år sedan för att gifta sig i Holmestads kyrka med sitt livs kärlek, Anna. Men samma dag som han friade och hon tackade ja förlorade Rolf både sin blivande fru Anna och deras ofödda barn i en skidolycka. Sorgen fick Rolf att klippa sina känsloband och bara fokusera på att bli rik. Rik på att gräva efter Opaler i den Australiska öknen. Han lyckades skrapa ihop en förmögenhet för att genast bli av med pengarna då han lurades att satsa allt i sin kompanjons bluff-företag som genast sattes i konkurs.”
”Jag antar att du bor hos Kent?” säger pappa Bengt.
”Nej, jag bor i Elias hus”, svarar Rolf.
”Kent vill inte tala med mig…”
”Jag förstår. Jag ska prata med honom när han kommer hit på lördag.”
”Tack, det uppskattar jag”, säger Rolf
Rolf tar sedan adjö av sin pappa för att hinna besöka Arbetsförmedlingen i Götene. Efter besöket hos sin pappa har Rolf bestämt sig för att stanna kvar i Götene.
”Hej, det är första gången jag är på Arbetsförmedlingen. Vem kan jag prata med om att söka jobb?
Rolf frågar första bästa person som har en namnbricka som det står Arbetsförmedlingen på.
Det råkar vara arbetsförmedlaren Johanna Karlsson som genast känner igen Rolf från gymnasiet.
”Nämen tjenare Rolf. Visst är det väl du? ”Rolf Golf?” Utbrister Johanna glatt.
”Nej, jag heter Rolf Gustavsson och vem är du?”
”Johanna Karlsson. Jag gick två klasser under dig på gymnasiet. Vi brukade kalla dig för Rolf Golf.”
”Det kommer jag faktiskt inte ihåg. Var det för att jag körde omkring i en Golf GTI?
”Javisst. Men mest för att det rimmade.”
Båda skrattar. Rolf glömmer för ett ögonblick bort varför han är på arbetsförmedlingen. Johannas charm och glada skratt smittar snabbt av sig Rolf. Han står som förstenad och lyssnar förtjust när Johanna fortsätter prata på om hur hon och hennes tjejgäng tyckte Rolf var så spännande och intressant och att han lyste av självförtroende och ambitioner. Rolf har inte känt en sådan spontan glädje på mycket, mycket länge..
Johanna berättar om sitt liv för Rolf. Att hon är frånskild och har ensam vårdnad om sina två barn, en flicka och pojke i tidiga tonåren. Och att hon är en återvändare till Götene efter studier och arbete i Göteborg. Och att hon brinner för att hjälpa och inspirera människor att utvecklas.
”Det låter som att du är den perfekta arbetsförmedlaren. Kan du fixa jobb åt mig i Götene?”
”Nej tyvärr Rolf. Det kan jag inte. Det är bara du själv som kan. Men innan du börjar söka jobb så råder jag dig att ta ett par dagar på dig att tänka igenom vad du skulle göra med ditt liv om du var ekonomiskt oberoende. Gräv djupt i dig själv och försök ta reda på vem du är och vad du brinner för. När du är klar med det, då kan du ringa mig så ska vi se vad vi kan göra för att hjälpa dig nå dina mål.”
Rolf blir helt förstummad av Johannas positiva bemötande. Det var knappast den bilden han fått av arbetsförmedlingen. Götene kändes plötsligt som paradiset på jorden.
Men just då påmindes han av sin djupa sorg och bröt ihop av gråt framför arbetsförmedlaren Johanna. För så kan det vara mina, vänner. När man känner den sannaste lycka kan också vara då som avgrunden eller sanningen plötsligt uppenbarar sig och fallet mot stadig mark kan ta sin början.
”Ska det vara lite kaffe, med rabarberpaj?”
Elias står i köket och kokar kaffe när Rolf kommer tillbaka från sina ärenden i Götene.
”Är det kokkaffe?” Frågar Rolf?
”Är suggan en gris?” Frågar Elias.
”Va?”
”Självklart är det kokkaffe. Det är bara Stockholmare och idioter som dricker bryggkaffe. Är du Stockholmare, Rolf?”
”Nej.”
”Jaha, då fick vi det klarlagt”, skrockar Elias.
Rolf skrattar högt åt att han gick på den lätte trots att han hade hört en variant av Elias skämt i morse. Rolf sätter sig tillrätta vid köksbordet. Elias häller upp en kopp kaffe till Rolf som i samma ögonblick frågar Elias.
”Men du då Elias? Känner du dig aldrig som en idiot.
”Bara när jag har gjort någon illa, Rolf. Bara då.”
Rolf berättar för Elias om sitt känslosamma möte med sin pappa och hans fantastiska upplevelse på Arbetsförmedlingen i Götene.
”Hon, arbetsförmedlaren Johanna, tyckte jag skulle ta kontakt med en samtalsterapeut. Hon menar på att jag är deprimerad.”
”Men är det inte exakt vad du är då Rolf?” Säger Elias som lutar sig fram och lägger sin hand på Rolf axel.
”Jo, men jag är ju inte psykiskt sjuk”.
”Vet du Rolf, om man inte har någon att anförtro sig åt eller att prata om sina djupaste problem och svåra känslor med, då blir man sjuk. Att känna sig svag och olycklig är inget att skämmas för. Det är baske mig lika naturligt som att släppa väder. Själv gick jag alltid ut till korna och pratade av mig. Men i brist på kor så tror jag nog att en samtalsterapeut kan duga”.
”Ja, det har du rätt i. Kossor är klokare än man tror.”
”Nu får du klara dig själv ett tag med dina tankar, Rolf. Jag går upp och vilar middag innan kvällsvarden. Älgstek står på menyn. Duger det?”
”Självklart.”
Rolf tittar ut genom fönstret mot sin bror Kents hus. Rolf ser hur ytterdörren på broderns hus öppnas. Hans bror Kent går ut på farstutrappan. Stannar upp och tittar på bort mot Elias hus. De får ögonkontakt. Rolf vänder ner blicken. Han vill inte truga mer. Om inte Kent vill öppna upp sin famn och förlåta så får det vara tänker han.
Han tittar ut igen men Kent står inte kvar. Det knackar på dörren.
”Hallå i Stugan!”
Det är Kent som står i farstun.
”Hallå där själv”, säger Rolf.
”Jo, jag läste ditt brev och undrar om du vill äta middag med oss ikväll. Vi får besök av en vän som är entreprenör i trakten. Han kanske kan hjälpa dig med jobb.”
”Tack, Kent. Jag kommer gärna.”
”Bra, vi ses om en halvtimme då. Det blir älgstek. Hoppas det duger.”
”Det duger fint.”
”Vad brinner du för Rolf? Du måste veta vad du brinner för? Vad är din passion?
Rolf blir helt överrumplad av den framfusige entreprenören, som under tiden han väntar på svar utbrister:
”Det var den goaste älgsteken jag ätit i hela mitt liv.” Men det var lite snålt med såsen Kent. Det vet du väl Kent, att sås ska det vara möe av. Då kommer du billigt undan.”
”Bagare”. Säger Rolf.
”Va? Är du inte klok?”. Skriker entreprenören.
”Så kan du inte säga, Rolf. Du måste säga: Jag ska bli världens bästa bagare eller åtminstone bäst i Skaraborg - vilket i princip är samma sak, för att jag ska tro på att du menar allvar.”
”Ja, du har rätt. Jag vill göra något som jag ville göra redan för 20 år sedan. Jag vill starta ett bageri. Ett bageri med stenugn och brödet ska bara bakas av närproducerat ekologiskt mjöl.”
”Det är en lysande idé. Rolf. Nu börjar det likna business.”
Rolfs bror Kent hans fru och barn sitter tysta av förvåning över Rolfs och entreprenörens högljudda och euforiska samtal.
”Du ska inte bara starta ett bageri i världsklass, Rolf. Du borde dra igång en festival också. En bullfestival. Vi har ju redan Arn-festival och riddarspel. Det blir perfekt med en festival som hyllar brödet. Alla äter bröd – riddare som turist. Jag har en lokal i Vettlösa som skulle kunna bli bageri.
”Vettlösa?”
Ja, Rolf. Vettlösa. Det är hur bra som helst. Vettlösa bullar – vettlöst goa. Vettlösa bullfestival – vettlöst rolig och go. Du hör hur bra det låter.
”Javisst, Vettlösa fettsnåla ekologiska bullar på Vettlösa bullfestival!”
”Nej Rolf, där har du fel”, avbryter entreprenören.
”Det ska vara möe smör så det smakar möe. Och det ska vara stora bullar så det känns möe. Då kommer folket.”
”Ja, han har rätt, Rolf. Det ska vara möe”, inflikar Rolfs bror Kent.
”Du förstår Rolf”, fortsätter entreprenören.
”Det är inte så att Skaraborgaren är snål. Inte alls. Men om det är nåt som en Skaraborgare älskar över allt annat så är det att komma billigt undan.”
”Jag har nog varit utomlands för länge.. Men tyvärr stannar det nog vid en dröm”.
”Varför då?” Frågar Kents fru Lisa.
”Jag har ju inga pengar. Och ingen säkerhet för att kunna ta ett lån.”
”Pengar, det är en världslig sak”, ropar Rolfs brorsbarn Mattias och Elinor i kör.
”Men tänk om jag misslyckas?” Säger Rolf.
”Ja, men tänk om du lyckas då?” Replikerar entreprenören.
”Hinder är till för överstigas”, säger Lisa.”
”Eller rundas!”
Alla skrattar åt entreprenörens kommentar.
”Så länge det finns hopp finns det tro, min vän. Så länge det finns hopp..”
Musiken sätter igång på låg volym och Håkan läser epilogen:
Mina vänner. Ni har fått uppleva den andra delen av tre i vår musikaliska berättelse “Hitta hem”. Fortsättning följer med den tredje och sista delen i höst. Kommer det bli en Bullfestival i Vettlösa? Kommer Rolf bli bagare. Kommer Rolf träffa Johanna från arbetsförmedlingen igen? Har Rolfs bror verkligen kommit över Rolfs svek? Vad gör Elias på alla sina promenader? Och kommer Rolf och Kents pappa fortsätta att titta på gamla svenska svartvita filmer? Frågor som dessa kommer ni få svar på om ni kommer tillbaka till den tredje och sista delen av konsertberättelsen “Hitta hem”. Tack för ikväll och kom ihåg: Fins det hopp. Finns det tro. Fortsätt att tro på hoppet. För hopp, det vill vi ha möe av!”
Slut del 2:
