Hitta hem
En musikalisk berättelse om tro, hopp och kärlek
Berättare: Prästen
”Det var den bästa av tider, det var den värsta av tider. Det var visdomens period, det var dårskapens period. Det var trons epok, det var tvivlens period. Det var ljusets tid, det var mörkrets tid. Det var hoppets vår, det var förtvivlans vinter. Vi hade allt att vänta, vi hade inget att vänta.”
En del av er kanske känner igen inledningen från Charles Dickens roman ”Två städer” som utspelar sig i London och Paris under, före och efter den franska revolutionen. Många fler kanske känner igen sig hur det kan vara och hur det kan kännas att leva i Sverige idag. I Västra Götaland och Götene där vår berättelse eller om ni så vill – vår saga - utspelar sig.
Det var en gång ett samhälle för inte så länge sedan, då man fortfarande kunde glädja sig åt tre stora arbetsplatser - Arla Foods, Forshemsruppen och Dafgårds samt en mängd mindre företag som fortfarande var lönsamma. Samhället Götene hade till skillnad från andra kommuner i Sverige inte heller haft så mycket uppsägningar som andra orter under lågkonjunkturen som låg som en våt filt över Sverige vid den här tiden. Det byggdes fortfarande lägenheter och i skolan fick elever lära sig entreprenörskap med näringslivets försorg. Många gårdar utanför Götene hade fortfarande kvar sina mjölkkor trots sjunkande mjölkvoter och Götene hade till och med fått en utmärkelse av Sveriges Pensionärsförbund - som Sveriges bästa äldrekommun.
På en av gårdarna utanför Götene står Rolf Gustafsson och pratar med sin yngre bror Kent.
Rolf Gustavsson är 43 år och nyss hemkommen från Australien där han letat opaler de senaste tio åren. Det var också tio år sedan han senast besökte Götene och sin bror - mjölkbonden Kent.
”Hur har du haft det i Australien då?” Frågar Kent.
”Det var den bästa av tider, det var den värsta av tider”, svarar Rolf kort.
”Va? Vad menar du?” Frågar Kent upprört.
”Hur kan det vara bra och dålig samtidigt? Har du gått och blivit pank?”
”Ja”, svarar Rolf med blicken fäst i marken.
”Det är sant att jag förlorat alla mina pengar och att jag är pank.”
”Det var det jag visste!” Utbrister Kent upprört.
Att mjölkbonden Kent blir så upprörd över att hans storebror blivit pank är inte så konstigt, för den här sagan utspelar sig på den tiden då de flesta människor i Sverige brydde sig mer om pengar än något annat.
”Inte nog med att du lämnade mig i sticket att ta hand om gården själv”. Fortsätter Kent.
”Du har inte hört av dig på tio år och sen dyker du bara upp här som gubben i lådan och förväntar dig en orkester och en välkomstkommitté. Finns det inga telefoner i Australien? Har du hört talas om mejl? Om vi som bor på landet utanför Götene har fått bredbandsfiber till varenda friggebod så borde det väl åtminstone finnas Internetcaféer i Australien, eller? Har du mål i mun, eller? Vad har du för förklaring? Jag lyssnar.”
”Ja, men..” Rolf avbryts snabbt av sin bror.
”Men det värsta av allt är att du inte kom till mammas begravning. Och du har väl inte heller hunnit med att besöka pappa heller, eller?”
”Var är han?” Frågar Rolf.
”På äldreboendet i Götene”, svarar Kent.
”Maten är klar. Ska jag ställa ut en tallrik till?” Ropar Kents fru Lisa från köksfönstret.
”Nej. Han ska gå nu”, ropar Kent tillbaka.
”Ja, det är nog bäst att jag går”, säger Rolf och sträcker fram sin hand för att ta adjö.
Brodern Kent tittar bara på Rolf och skakar på huvudet. Vänder sig om och går tillbaka mot huset och den väntande middagen.
Efter några steg vänder han sig om mot sin bror Rolf och säger:
”Hälsa farsan att jag kommer förbi på lördag.”
”Okej”, svarar Rolf tyst.
Nu kanske du tycker att Kent var ovanligt hård mot sin bror Rolf som inte besökt Götene på tio år. Men innan du dömer ska du veta att det inte heller varit lätt för Kent att vara den som fått stå i skuggan av favoritsonen Rolf trots att det är Kent som tagit mest ansvar för gården. Dessutom, när Rolf fyllde tjugo år fick han sin andel av gården i kontanter eftersom han vägrade ha något med jordbruket att göra. Rolf ville ut och resa och upptäcka världen. Bondelivet var inget för honom deklarerade han bestämt. Lillbrorsan Kent stannade plikttroget kvar för att hjälpa till med djuren och ta hand om sina åldrande föräldrar. Han gav upp sin dröm att bli bagare och tog över gården för att inte göra sina föräldrar besvikna. Rolf gav sig ut i världen och levde för dagen utan ansvar för någon annan än sig själv.
Hård faller domen över Rolf som kommit hem i tron att vara saknad, behövd och välkommen. Rolf står kvar en stund och tittar på sitt föräldrahem med sorg i blicken. Granngubben Elias, en man i sina bästa år – 88 år gammal, har hört brödernas samtal när gick ut för att hämta Götene Tidning från sin brevlåda vid vägen. Elias känner genast igen grannungen och buspojken Rolf trots att de inte setts på över tjugo år.
”Men Rolf, det var längesen”, ropar Elias till Rolf från sin brevlåda vid vägkanten.
”Ska du inte följa med in på en kaffe så får du berätta vad du varit med om i den stora världen?”
”Nämen hej! Vad kul att se dig, Elias. Är det verkligen du?”
”Jovisst är det jag, vem annars? Jag har minsann hört om dina äventyr ute i den stora världen. Det måste ha varit oerhört spännande på dina resor med tanke på att du inte hälsat på så ofta.”
”Jo, tiden går fort när man har roligt”, svarar Rolf.
”Du har väl tid att komma in i stugan och prata en stund?”
”Jovisst, har jag det”.
”Vad bra. Här har du Götene Tidning, Rolf. Du kan behöva uppdatera dig vad som händer i den lilla världen medan jag sätter på kaffet. Det händer saker här också ska du se”, säger Elias och skrattar gott.
Granngubben Elias lägger sin hand på Rolfs axel. De går sakta förbi Rolfs lånade kornblå Ford Focus av 91 års modell, förbi Elias brevlåda och in i Elias lilla hus för att dricka kok-kaffe. Och kanske bjuder Elias, sin vana trogen, på rabarberpaj. Precis som han gjorde när Rolf och Kent var små och sprang som barn i huset hos granngubben Elias.
Elias har alltid funnits nära till hands som en extraförälder för bröderna Rolf och Kent. Elias vet också vad det innebär att vara ensam, speciellt sedan hans bror, som han bodde och drev gården tillsammans med, gick bort för tio år sedan. Det var också då han tog farväl av sina älskade mjölkkor med att bjuda på alla kossor på varsin blombukett Förgätmigej, innan slaktbilen kom för att hämta djuren. Men tro nu inte att Elias är den som hänger läpp. Han är glad att han ännu kan läsa böcker och Götene Tidning förstås. Och han spelar bridge så ofta han kan tillsammans med ”ungdomarna” - som han kallar sina kortspelande vänner i övre medelåldern, i Götene bridgeklubb.
”När jag var i 20-årsåldern”, säger Rolf och sträcker sig efter rabarberpajen på köksbordet i Elias lilla kök.
”Då hade jag en idealbild av min framtid: Jag ville upptäcka världen och lära mig vad det innebär att leva i total frihet. Utan ansvar för någon annan än mig själv. Jag ville bli en framgångsrik globetrotter och affärsman. Inget fick stå i vägen för mina drömmars mål.”
”Jaså, säger du det. Har du nått dina drömmars mål än, Rolf?” Frågar Elias medan han häller upp en påtår kok-kaffe till Rolf.
”Jag ville bli någon som pappa och mamma kunde vara stolt över”, fortsätter Rolf.
”Dessutom har jag aldrig känt mig hemma här i Götene.”
”Oj då. Det var värst, skrockar Elias. Själv har jag alltid känt mig hemma här på gården.”
”Har du bott i Götene hela ditt liv, Elias?
”Nej, nej, nej tok heller. Jag kommer från Holmesta från början”.
”Holmesta? Men har du aldrig känt att du vill resa längre bort än så?” Frågar Rolf.
”Jo, det är klart jag har. Men då har jag packat min väska och dragit iväg.”
”Vart har du rest då?”
”Ullared! Nä jag skojar bara, jag har faktiskt varit till Göteborg, Stockholm, Skövde och Kanarieöarna också. Men det får räcka så. Att resa bara för resandets skull är överskattat, tycker jag. Jag längtar faktiskt mest hem när jag är borta. Men nu är det dags att du berättar om dig själv, Rolf. Hur har du det egentligen?”
Rolf berättar för Elias om sina långa resor. Hur han jobbat som snickare, kock, bagare, bartender, skidlärare och till och med fastighetsmäklare i USA, Brasilien, Argentina, Thailand och Nya Zeeland innan han fick för sig att leta efter Opaler i Australien för tio år sedan.
”Varför dröjde du så länge med att komma hem till Götene?” Frågar Elias.
”Det vet jag faktiskt inte”, svarar Rolf och tittar ut genom fönstret mot gårdsplanen där han upptäcker sina brorsbarn, sjuåriga Elinor och femåriga Mattias, som han aldrig träffat. De leker med en boll.
”Det är klart att du vet. Innerst inne vet du”, säger Elias.
”Jo, det är klart”, säger Rolf.
Rolf öppnar upp sig och berättar för Elias att han träffade sitt livs kärlek, Anna, när han jobbade på en skidort i Nya Zeeland. De planerade att åka hem till Sverige och gifta sig i Holmestads kyrka. Anna hade växt upp på en gård på Nya Zeeland. En gård som liknar gården Rolf växt upp på men istället för kor hade de får som betade fritt på Nya Zeelands gröna kullar. Planen var att köpa ett stort hus i Götene och öppna ett bageri och bara baka bröd på ekologiskt närproducerat mjöl.
”Hon var konditor och kock och gjorde nästan lika goda pajer som du Elias.”
”Är det möjligt? Men vad hände med er plan?” Frågar Elias.
”Strax innan vi skulle resa hem sommaren 1999, åkte vi skidor på Mount Ruapehu - Nya Zeelands största skidort. Ja, när det är sommar i Sverige är det ju vinter på södra halvklotet. Sista åket ville vi åka offpist och tog oss därför förbi avspärrningarna. Jag föll i en brant vilket startade en lavin som begravde oss båda flera meter under snön. Skidpatrullen var visserligen snabbt på plats med hundar och helikopter så vi räddades snabbt men..”
Rolf tittar återigen ut genom fönstret på sina lekande brorsbarn.
”Det går bra Rolf. Fortsätt berätta du.”
Rolf tvekar några sekunder innan han tar ett djupt andetag.
”Anna dog av sina skador på sjukhuset och..”
”Och vaddå?”
”Läkarna upptäckte att Anna.. Var gravid.”
Rolf berättar att det var då han bestämde sig för att bli förmögen på allvar och begav sig därför till Australien för att pröva sin lycka på Opalfälten i New South Wales. Han lyckades faktiskt skrapa ihop en hel del pengar men efter att han blivit lurad av en kompanjon var nu alla pengarna slut. Han fick låna pengar av Annas föräldrar för att kunna köpa en biljett hem till Sverige.
Rolf reser sig upp från köksbordet. Tackar för kaffet och den goda rabarberpajen och går mot dörren. I dörröppningen vänder han sig om mot Elias.
”Jag tappade tron på livet då, Elias..”
Elias tittar ner i sin kaffekopp. Rolf, tittar ut genom fönstret.
Rolf går fram till Elias och sträcker fram sin hand. ”Det var roligt att träffa dig, Elias.”
”Vart ska du ta vägen?”, Frågar Elias.
”Jag åker tillbaka till Stockholm, där jag har vänner.”
Stockholm? Nej, gubevars, du stannar här. Inte släpper jag iväg dig till den ogästvänliga stan. Du får bo i gästrummet. Du kanske har vänner i Stockholm, Rolf, men du ska veta att det har du här i Götene också. Men framförallt. Det är här du har din familj.
”Min bror vill inte veta av mig. Det hörde du väl?” Säger Rolf.
”Du ska inte bry dig om vad han säger. Kent tar jag hand om”.
”Det är snällt av dig Elias men det tjänar inget till. Jag har rest långt för att komma hem men jag är rädd att jag rest förgäves”. Det finns inget av godo för mig här”.
”Sätt dig ner”, Rolf.
Elias går bort till bokhyllan i biblioteket som ligger i rummet innanför köket och återvänder med Dag Hammarskjölds bok ”Vägmärken”, i sin hand.
För det första Rolf: ”Godhet är något så enkelt: Att alltid finnas för andra, att aldrig söka sig själv”.
”För det andra..”
Elias slår upp boken och läser högt:
”Den längsta resan
är resan inåt.
Den som valt sitt öde,
som anträtt färden
mot sin egen botten
ännu bland er
är han utom gemenskapen,
isolerad i er känsla
såsom den dödsdömde
eller den det förestående avskedet
i förtid viger
åt varje människas slutliga
ensamhet.”
Elias slår igen boken med en smäll.
”Det här blir bra nattlektyr för dig Rolf.”
Elias ger boken till Rolf som lägger den på köksbordet.
”Du stannar här Rolf, och så pratar vi inte mer om det.”
”Tack, men jag vill inte vara till besvär”, säger Rolf.
”Besvär? Nej du får minsann jobba för uppehället. Du kan börja med att gå ut och hugga lite ved så ordnar jag med middagen och gästrummet.”
”Men..”
”Inga men. Seså, maka dig iväg nu annars blir ingen middag gjord.”
Rolf lyder och går ut på Elias gårdsplan. Han tittar bort mot sina brorsbarn som stannar upp i sin lek. De vinkar till Rolf. Rolf vinkar tillbaka. Barnen fortsätter att sparka boll på den upplysta ladugårsplanen.
I fönstret står brodern Kent och tittar ut bakom köksgardinen. Rolf vinkar till Kent men Kent vinkar inte tillbaka. Från övervåningen i Elias hus tänds ett ljus.
Plötsligt bländas Rolf av en stråle ljus som slår mot honom där han står, vid huggkubben.
Rolf tittar upp men det är ingen där..
----------------------------------------------------
